Less
Läget just i denna stund är att jag känner mig less.
Jag är less på att vara sjuk, att inte kunna äta ordentligt och att känna att kroppen inte orkar och kan...
Att vara på benen efter det jag varit med om tar visst längre tid än jag trodde.
Trist! ...och tålamodskrävande!
Jo, visst blir det långsamt bättre... jo, visst funkar det lite bättre att äta varje dag...
jo, visst ser jag framstegen som sker där jag orkar lite, lite mer långsamt men säkert.
Jo, visst kan jag se livet från den ljusa sidan men just nu känner jag att jag inte vill.
Just nu vill jag bara gnälla av mig så då gör jag det!
Vidare känner jag förväntningar både från mig själv och andra att jag ska vara kry, att jag ska vara bättre.
I all välmening givetvis... men när det då inte är så att jag faktiskt känner mig särskilt kry eller kanske inte så mycket bättre... vad säger man då när folk frågar hur det är?!
Grrr.... nä minsann. Just nu tycker jag faktsiskt att det är rätt bra trist och antagligen är det så att jag behöver denna stund i självömkan och frustration för att skriva av mig och därefter gå vidare.
Det är också så att sakta men säkert börjar det som hänt komma ikapp mig.
Jag börjar förstå vilken nedrans otur jag faktiskt har haft och hur jäkla trist det som hänt faktiskt är.
För det är faktiskt trist. Totalt meningslöst. (jo, jag vet att man lär sig av allt man är med om... men en olycka känns ändå meningslös minsann) Bearbetningen av olyckan är i full gång... men även den tar tid! Allt tar tid verkar det som...
Hrm... det var skönt att skriva av sig.
Slutligen vill jag citera en god man som jag träffade igår.
Jag sa att jag tyckte att det tog för långt tid att bli frisk... att det gick för långsamt.
Då sa Philip (tufft men ögonöppnande):
- Ja... kirurgerna har för två veckor sen öppnat upp dig genom att skära i dig, avlägsnat en kroppsdel och därefter sytt ihop dig igen med ett 20 cm långt stygn på magen... och du tycker att du ska vara pigg och kry nu...
Jag fick mig en tankeställare minsann.
Kanske är det så att det jag varit med om är allvarligare än vad jag vill förstå.
Jag är glad att Philip på ett tufft men kärleksfullt sätt hjälper mig att se verkligheten som den faktiskt ser ut! För denna upplevelsen kommer att ta tid att bearbeta och läka... både fysiskt men även mentalt.
So be it!
Carpe diem!
Jag är less på att vara sjuk, att inte kunna äta ordentligt och att känna att kroppen inte orkar och kan...
Att vara på benen efter det jag varit med om tar visst längre tid än jag trodde.
Trist! ...och tålamodskrävande!
Jo, visst blir det långsamt bättre... jo, visst funkar det lite bättre att äta varje dag...
jo, visst ser jag framstegen som sker där jag orkar lite, lite mer långsamt men säkert.
Jo, visst kan jag se livet från den ljusa sidan men just nu känner jag att jag inte vill.
Just nu vill jag bara gnälla av mig så då gör jag det!
Vidare känner jag förväntningar både från mig själv och andra att jag ska vara kry, att jag ska vara bättre.
I all välmening givetvis... men när det då inte är så att jag faktiskt känner mig särskilt kry eller kanske inte så mycket bättre... vad säger man då när folk frågar hur det är?!
Grrr.... nä minsann. Just nu tycker jag faktsiskt att det är rätt bra trist och antagligen är det så att jag behöver denna stund i självömkan och frustration för att skriva av mig och därefter gå vidare.
Det är också så att sakta men säkert börjar det som hänt komma ikapp mig.
Jag börjar förstå vilken nedrans otur jag faktiskt har haft och hur jäkla trist det som hänt faktiskt är.
För det är faktiskt trist. Totalt meningslöst. (jo, jag vet att man lär sig av allt man är med om... men en olycka känns ändå meningslös minsann) Bearbetningen av olyckan är i full gång... men även den tar tid! Allt tar tid verkar det som...
Hrm... det var skönt att skriva av sig.
Slutligen vill jag citera en god man som jag träffade igår.
Jag sa att jag tyckte att det tog för långt tid att bli frisk... att det gick för långsamt.
Då sa Philip (tufft men ögonöppnande):
- Ja... kirurgerna har för två veckor sen öppnat upp dig genom att skära i dig, avlägsnat en kroppsdel och därefter sytt ihop dig igen med ett 20 cm långt stygn på magen... och du tycker att du ska vara pigg och kry nu...
Jag fick mig en tankeställare minsann.
Kanske är det så att det jag varit med om är allvarligare än vad jag vill förstå.
Jag är glad att Philip på ett tufft men kärleksfullt sätt hjälper mig att se verkligheten som den faktiskt ser ut! För denna upplevelsen kommer att ta tid att bearbeta och läka... både fysiskt men även mentalt.
So be it!
Carpe diem!
Kommentarer
Trackback