miaju

Jo det var en sak till som jag måste få gnälla över lite...

Den senaste tiden (åren) har jag vägt lagom. Enligt mig själv i alla fall... och det är det enda jag bryr mig om! Jag har varit nöjd med min kropp och nöjd med hur kläderna sitter.

Men så i och med olyckan gick jag ner 5 kg.
"Kul" kan nån kanske tänka... och visst, jag förstår tanken men NEJ - det är inte alls kul!

Nu när jag så smått börjar överge mina mjukisbrallor för att ta på mig jeans igen inser jag att alla mina kläder (framför allt byxorna) bara hänger. Kläderna sitter inte alls snyggt och jag känner mig som en utsläppt intern som inte har några kläder som passar *flinar*

Så klart är 5 kilo mycket och jag inser att det märks på kläderna... men jag ville ju faktiskt inte tappa de här kilona. Detta är första gången i mitt liv som jag längtar efter att gå UPP i vikt. He he... det känns helt galet, men så är det! Och jag har stor tillförsikt att jag kommer att gå upp några kilo så småningom... men så länge jag äter så lite som jag gör nu så får vi se hur långt tid det kommer att ta.

Jag inser att det är väldsliga saker... men dock! Det är en del av bearbetningsprocessen som - i-landsproblematik eller ej - påverkar mig där jag just nu står i livet. Längtar efter att äta ordentligt... att kunna stoppa i mig lite extra bara för att det är gott... Antar att det kommer med tiden...

Nog om detta!
He he...
Det känns lite smått fåfängt att skriva detta inlägg men faktum kvarstår:

JAG HAR INGA BRALLOR SOM SITTER OKEJ
*flinar*
Nu blev jag i alla fall på lite bättre humör.
Ibland är det bra med ilska.
Ibland är just nu!
; )

Kram från Mia, ju!

Läget just i denna stund är att jag känner mig less.
Jag är less på att vara sjuk, att inte kunna äta ordentligt och att känna att kroppen inte orkar och kan...
Att vara på benen efter det jag varit med om tar visst längre tid än jag trodde.
Trist! ...och tålamodskrävande!

Jo, visst blir det långsamt bättre... jo, visst funkar det lite bättre att äta varje dag...
jo, visst ser jag framstegen som sker där jag orkar lite, lite mer långsamt men säkert.
Jo, visst kan jag se livet från den ljusa sidan men just nu känner jag att jag inte vill.
Just nu vill jag bara gnälla av mig så då gör jag det!

Vidare känner jag förväntningar både från mig själv och andra att jag ska vara kry, att jag ska vara bättre.
I all välmening givetvis... men när det då inte är så att jag faktiskt känner mig särskilt kry eller kanske inte så mycket bättre... vad säger man då när folk frågar hur det är?!

Grrr.... nä minsann. Just nu tycker jag faktsiskt att det är rätt bra trist och antagligen är det så att jag behöver denna stund i självömkan och frustration för att skriva av mig och därefter gå vidare.

Det är också så att sakta men säkert börjar det som hänt komma ikapp mig.
Jag börjar förstå vilken nedrans otur jag faktiskt har haft och hur jäkla trist det som hänt faktiskt är.
För det är faktiskt trist. Totalt meningslöst. (jo, jag vet att man lär sig av allt man är med om... men en olycka känns ändå meningslös minsann) Bearbetningen av olyckan är i full gång... men även den tar tid! Allt tar tid verkar det som...

Hrm... det var skönt att skriva av sig.

Slutligen vill jag citera en god man som jag träffade igår.
Jag sa att jag tyckte att det tog för långt tid att bli frisk... att det gick för långsamt.
Då sa Philip (tufft men ögonöppnande):

- Ja... kirurgerna har för två veckor sen öppnat upp dig genom att skära i dig, avlägsnat en kroppsdel och därefter sytt ihop dig igen med ett 20 cm långt stygn på magen... och du tycker att du ska vara pigg och kry nu...

Jag fick mig en tankeställare minsann.
Kanske är det så att det jag varit med om är allvarligare än vad jag vill förstå.
Jag är glad att Philip på ett tufft men kärleksfullt sätt hjälper mig att se verkligheten som den faktiskt ser ut! För denna upplevelsen kommer att ta tid att bearbeta och läka... både fysiskt men även mentalt.
So be it!

Carpe diem!

Har precis fått i mig lite frukost och innan duschen mellanlandar jag här vid datorn.
Sov mååånga timmar i natt.
Blev allt lite chockad när jag vaknade och såg att klockan var närmre halv 10.
Gick ju och la mig redan 22.30 igår kväll.
Men jag antar att jag behövde det...  sova ut ordentligt... låta kroppen läka.

Nån helgkänsla har inte infunnit sig ännu...
kanske beroende på att jag är sjukskriven och de flesta dagarna ser ganska snarlika ut.
Fast igår var jag iväg på en go sak.  *ler*
Mer om det senare!

Nu: duscha

Njut av dagen vetja
hälsar Mia, ju!

Var borta hos en härlig liten kvinna nu under kvällen och fikade.
En 80-årig rar liten dam som jag har lärt känna under det senaste året... härligt!
Hon bjöd på mackor och därefter jordgubbar och vi pratade om allt och inget...

När jag kom hem låg det ett fint kort och en stoooor bit cheesecake utanför ytterdörren.
Verkligen fantastiskt hur omtänksamma alla är... *ler*

DET är vardagskärlek definierad!


bild: http://www.odla.nu/artiklar/images/bilder/ros.jpg

Är förbannad!
Ringde sjukvårdsupplysningen för att kolla upp varför min mage är så in i bomben uppsvälld efter operationen och varför jag har typ NOLL matlust. På sjukvårdupplysningen sa de att jag skulle vända mig till den avdelning där jag blivit opererad. Och innan vi la på frågade hon också när jag skulle på återbesök efter operationen. "Inget återbesök är planerat" sa jag och kvinnan på sjukvårdsupplysningen tyckte att det lät märkligt indeed.

Okej... sagt och gjort... jag ringde avdelningen där jag blivit opererad. Fick prata med en sjuksköterska som efter en stund ringde tillbaka efter att ha pratat med "min" läkare. Där kunde de minsann inte hjälpa mig, det fanns inga resurser till det. Har man blivit utskriven så har man. Morr... Sjukvården på sina ställen har inga resurser och det är hemskt tycker jag. Ingen tid, inga pengar, inga möjligheter - jag blir förbannad minsann! Fick en hänvisning dock... till akuten. Va?! Akuten?! Det låter ju inte klokt... Angående återbesöket så var det som jag anade... nope, nada, zip, inget återbesök... antar att det är det här med resurserna ännu en gång. Grrrr.... Inga pengar - sämre vård, en enkel ekvation i mina öron. Hur prioriteras skattepengarna egentligen?!

Så... vad återstår då?! Jo att eventuellt åka till akuten om det inte blir bättre. Vilken tröst... morr igen...

Nä, så här kan vi inte ha det. Skärpning!
Grrr....

Så. Nu har jag morrat av mig och det var minsann skönt.
Känner mig dock fortfarande lite orolig... för nån matlust har jag då verkligen inte... och har inte haft de senaste tre veckorna. Och denna svullna mage och så mycket ont i magen är heller inte rimligt. Avvaktar till imorgon så får jag se hur jag gör. Blir det värre så får det väl bli akuten då... Hrm...

Idag har jag blivit utskriven från sjukhuset.
Skönt minsann!
Så numera har jag inte bara permission utan är faktiskt utsläppt... *flinar*
Det känns faktiskt lite som jag blivit frigiven från finkan. Hi hi...

Och sjukskriven har jag också blivit.
Två veckor ytterligare.
Antar att det tar sin lilla tid att piggna på sig efter två operationer.
Känner mig helt okej men mycket tröttare än vanligt. Minsta lilla grej jag gör, typ diskar, lagar mat eller nått annat vardagligt gör att jag går och lägger mig efteråt. Tröttheten tar med all säkerhet lite tid att "läka ut".
Men det får vara så just nu... det är helt okej faktiskt!

Satt och kollade på lite foton för en stund sen.
Fastnade särskilt för en bild från en kväll här på skolan när vi grillade och hade det allmänt mysigt.
Grillning är hur bra som helst.
Längtar tills det är dags nästa gång!


bild: privat

Sitter uppe...
Jag gick och la mig för en stund sen, men kunde inte sova...
Inte lönt att sitta upp då så nu landande jag här - framför datorn.

Har ganska många funderingar en afton som denna...
tänkte delge några av dem.

När något händer i livet, som i mitt fall en cykelolycka med tillhörande operationer, förändras perspektivet i livet ganska ordentligt. Självklara saker blir inte lika självklara längre... Det som man inte tänker särskilt ofta på, utan bara tar för givet, gör sig tydligt påmint och blir plötsligt viktigt. Vissa saker förändras bara för en kort period, men jag tror också att några delar blir erfarenheter som kommer att påverka mig livet ut. Här kommer några av de saker som jag har fokus på just nu i skrivandets stund:

Det gäller ta mig tusan att ta vara på livet! Inte livet i stort... utan här och nu! Varje dag! Man vet faktiskt inte vad som händer och faktum är att varje ny morgon man vaknar en gåva full av otroliga möjligheter.

Uttrycket "Ensam är stark" är något av det dummaste jag nånsin hört. Hur kan man bara komma på nått så dumt?! Vi människor klarar oss inte själva, och behöver inte göra det heller... det strider liksom mot naturen. Människor har i alla tider  valt att leva tillsammans och hjälpas åt, bland annat av anledningen att "tillsammans är vi starkare än på egen hand"

Slutligen ett citat som jag läst nånstans:

En enkel människa vågar "klä av" sig och visa upp sin styrka såväl som sin svaghet.

Okej... utlovad uppdatering kommer här och nu:

För 11 dagar sen skulle jag cykla ner till ica i lilla byn där jag bor.
En snabb cykeltur ner för backen för att köpa äpplen.
Det var bara det att jag ramlade med cyklen... rätt ordentligt faktiskt...
Rakt på en refug och med styret i magen. Pang... jag låg där jag låg.
Som tur var finns det fantastiska människor som styr upp saker omkring en när man inte kan själv.
Blev direkt körd till akuten 3 mil bort.
Där togs jag in omedelbart för röntgen och allehanda andra undersökningar.
Efter ett par timmar var diagnosen ställd: brusten mjälte.

Pang - iväg till operation ytterligare många mil bort. Ambulans (ja, jisses vad han körde... ) och direkt in på operationsbordet. Min brustna mjälte tas bort eftersom det inte är ett organ som det är lönt att  "laga".
Så här sitter jag nu en mjälte fattigare... ; )

Skämt o sido... det har varit en utmanande tid... sannerligen.
En prövning!
Tänk, vad värdefullt det är med medmänniskor som kliver in när ens
egna resurser tillfälligt tar slut. Puh... (en suck av tacksamhet!)

Det finns mer att säga om den senaste tiden, men just nu känner jag faktiskt inte att jag pallar.


Bild: privat

Efter 10 dagar på sjukhus är jag nu hemma på permission över midsommarhelgen.
Mycket, mycket skönt!
Super, duper skönt!
Oerhört, fantastiskt skönt! ... *ler*
Det var allt för nu minsann.

Hälsningar från den konvalescenta tjejen!

Ps. Bildkommentar: sjuk men glad!