Ibland blir jag så trött
Ibland tvekar jag.
Tvekar lite i allmänhet.
Inte så att något särskilt har hänt...bara lite allmän tvekan.
Håll i er, det här verkar bli seriöst!
Kanske jag kan formulera det enkelt:
(Kanske inte... *flinar*)
Med jämna mellanrum blir jag så erbarmligt trött och tycker att det är svårt med människor. Jag har alltid haft arbeten där jag jobbar med människor. Oftast tycker jag att det är jättespännande men så emellanåt slås jag av det jag nu funderar på...
Jag kan bli så trött på att vara trevlig, att småsnacka med än den ena och än den andra... utan att egentligen säga något. Det pratas om väder och vind, middagsmat, blittan blä och ditt och datt. Antingen handlar det om att jag inte är särskilt bra på (eller kanske intresserad av) att småsnacka eller handlar det om att vi har olika behov av detta vardagsprat om...ja, jag vet inte vad. Mitt behov av småprat är nog inte särskilt stort alls... hrm... det jag har svårast att förhålla mig till är nog när jag tydligt känner att småsnacket är ett skydd. Ett skydd för att slippa prata om det som faktiskt spelar roll, det som berör. Givetvis har alla rätt att välja hur mycket och vad de ska lämna ut av sig själv. (jag gör det så klart själv ibland) Givetvis har också varje individ ett val i vart han eller hon väljer att sätta sina egna personliga gränser. (jag uppskattar att människor sätter gränser - något jag tycker är modigt och bra) Alltså är det är inte detta jag tycker är svårt... snarare är det när ett samtal med en person timme efter timme inte bottnar, inte grundar, inte landar i något annat än småprat om väder och middagsmat.
Det har inte hänt något särskilt idag och jag syftar inte på något speciellt möte...
Snarare är det återkommande lite allmänna tankar som jag försöker förhålla mig till.
Ibland tvekar jag...
fast jag känner mig mindre tveksam nu...
Det underlättar att sätta ord på tankarna. Nalle Puh har så rätt!
Over and out!
Tvekar lite i allmänhet.
Inte så att något särskilt har hänt...bara lite allmän tvekan.
Håll i er, det här verkar bli seriöst!
Kanske jag kan formulera det enkelt:
(Kanske inte... *flinar*)
Med jämna mellanrum blir jag så erbarmligt trött och tycker att det är svårt med människor. Jag har alltid haft arbeten där jag jobbar med människor. Oftast tycker jag att det är jättespännande men så emellanåt slås jag av det jag nu funderar på...
Jag kan bli så trött på att vara trevlig, att småsnacka med än den ena och än den andra... utan att egentligen säga något. Det pratas om väder och vind, middagsmat, blittan blä och ditt och datt. Antingen handlar det om att jag inte är särskilt bra på (eller kanske intresserad av) att småsnacka eller handlar det om att vi har olika behov av detta vardagsprat om...ja, jag vet inte vad. Mitt behov av småprat är nog inte särskilt stort alls... hrm... det jag har svårast att förhålla mig till är nog när jag tydligt känner att småsnacket är ett skydd. Ett skydd för att slippa prata om det som faktiskt spelar roll, det som berör. Givetvis har alla rätt att välja hur mycket och vad de ska lämna ut av sig själv. (jag gör det så klart själv ibland) Givetvis har också varje individ ett val i vart han eller hon väljer att sätta sina egna personliga gränser. (jag uppskattar att människor sätter gränser - något jag tycker är modigt och bra) Alltså är det är inte detta jag tycker är svårt... snarare är det när ett samtal med en person timme efter timme inte bottnar, inte grundar, inte landar i något annat än småprat om väder och middagsmat.
Det har inte hänt något särskilt idag och jag syftar inte på något speciellt möte...
Snarare är det återkommande lite allmänna tankar som jag försöker förhålla mig till.
Ibland tvekar jag...
fast jag känner mig mindre tveksam nu...
Det underlättar att sätta ord på tankarna. Nalle Puh har så rätt!
Over and out!
Kommentarer
Postat av: Sanna
Jo förstår vad du menar. Vissa dagar fixar jag ytsnack andra vill jag bara slippa.
Trackback