miaju

På en morgonsamling igår var det en kvinna som delade med sig av sina tankar om bitterhet.
Pedagogiskt hade hon med sig något... Hon började med att från en skål, till alla dem som ville ha, dela ut en isbit med infrysta små blommor i. När man ville fick man sedan lägga tillbaka isbiten i skålen, när det blev för kallt eller för blött att hålla isbiten. Jag tolkade det som en symbol för att bitterhet kan smälta och minska om man vill och jobbar för att det ska bli så... (isbiten smälter när den hålls i en varm hand).

Hon pratade lite allmänt om bitterhet, att hon sa, precis som jag har upplevt, att alla människor har en gnutta bitterhet i sig och att det är okej. Eftersom vi alla kan känna det då och då är det en idé med att låta känslan finnas en stund, men bara en kort stund. Tyck synd om dig själv, men begränsa det till några minuter och gå därefter vidare. Detta med tanke på att bitterhet inte är någon utvecklande och konstruktiv känsla och är därför inte är särskilt eftersträvandsvärt att låta den "blomma ut". Bitterhet är inte som de känslor vi föds med, de känslor vi har som barn, t.ex. glädje, att vara ledsen, ilska mm. Dessa är känslor som vi behöver för att leva, för att utvecklas. Kontentan för mig denna morgon var att det enda medlet mot bitterhet är att ha modet att visa ALLA känslor, att våga vara både liten och stor. Och jag tror verkligen att det är så! Verkligen!

Att dela med sig av en upplevelse är ibland svårt, just nu är det det, känner jag...
Men tankarna är viktiga att tänka, tror jag.
För åtminstone har jag en rädsla för bitterhet.
Min bästa vän och jag har lovat varandra att se till att ingen av oss blir bittra.
Nu tror jag inte att risken är särskilt stor, men ändå... den risken vill åtminstone inte jag ta
*ler*

Njut av dagen!
Kram